När Grungen kom till byn... Pt.1

Min favoritepok i hårdrockshistorien är utan tvekan skarven mellan 80- och 90-tal. På bara några år ändrades allt. Banden som var superheta -89 var inte värda vatten -93. Plötsligt sket kidsen i om du hade ett snurrande trumpodie och skräddarsydda skinnbrallor. Regler skrevs om från grunden och flanellindustrin vädrade morgonluft.

Jag minns, och detta är inget jag är stolt över, hur jag bytte in merparten av min skivsamling för att göra mig av med mitt skamliga förflutna som hårdrockare. Mötley Crue kunde omöjligt samsas med Pearl Jam i CD-hyllan.

Det intressanta uppstod när 80-tals banden försökte göra grungeskivor. De famlade i totalt jävla mörker med nedstämda gitarrer, dissonanta riff och det plötsliga kravet på insiktsfull lyrik.

Vad skulle man göra i Nikki Sixx ställe?

Man lär ju hänga på tåget liksom, det går ju nu. Grungetåget.

Säga vad man vill, men nog fan fräser det till i mustaschen!